Tag Archives: bananberoende

Moa och bananberoendet – del fyra

Det är måndag. Återigen sitter vi alla här, i en rund ring i ett dåligt upplyst källarrum. Snett mittemot mig sitter Eva-Lena, som dagen till ära har på sig  en peppande röd t-shirt med texten “JAG KAN” tryckt över bröstet. Det hela funkar som en väldigt fin kontrast till Emanuels tröja, som befinner sig två stolar ifrån Eva-Lena och innehåller inget annat än “nejtack.” tryckt i svarta simpla bokstäver över ett vitt linne. Emanuel är ny i gruppen och den mest mystiska människa jag någonsin träffat. Ingen vet varför han är med på våra möten. Det går rykten i gruppen om att han tror att han är en katt. Eva-Lena säger att det där ska vi inte rota i. Det går rykten om att inte ens Eva-Lena vet varför Emanuel är där.

“ehm..okey” var det första han sa till mig. Sekunder innan hade jag svept förbi honom likt en puma för att hinna först till godisskålen. Det finns alltid ett begränsat antal viollakritskatter i den skålen och gud vet smärtan i att komma sist och måsta förbarma sig över lysmelk.
“You snooze – you loose!!” sa jag triumferande när jag trängde mig förbi honom och hann roffa åt mig allting i skålen som såg ut att ha lakridsursprung. Och det var då han sa “ehm okey”
“Vafan ska det betyda” väste jag hotfullt med lakridskola mellan tänderna.
“Det betyder…okey?” sa Emanuel och såg uppriktigt förvirrad ut. Jag skulle just till att visa vem som är bossen i denna grupp när Eva-Lena trippade in på sina röda klackar så jag blängde bara lite hotfullt på honom och hoppades att that did the trick.

“Vi har en ny vän med oss idag” säger hon hurtigt, vår kära kurator. “Säg hej till Emanuel!”
“Hej emanuel” säger gruppen. Emanuel ser ännu mer förvirrad ut.
“Fast” rodnar han med och ser fejkat vilsen ut. “Jag ska inte vara här egentligen.”
“Ingen av oss ska vara här egentligen, ese” säger jag med en falsk spansk brytning(killen verkar ju gilla det så kallade internationella stuket) och antar automatiskt rollen som gruppens motsvarighet till en maffiaboss, “men guess what, livet är inte så jävla rättvist alltid.”
“Ja, du kanske har rätt” skrattar han och ler fånigt. Jag ser vad han försöker göra. Det äcklet försöker vinna gruppens tillit för att så småningom kunna ta över maktpositionen. Han har redan lyckats charma brallorna av både Ellen och Herman(båda två har mjukisar på sig idag och så vitt jag vet räknas inte det som riktiga byxor aka de är byxlösa). Den jäveln! Jag ska allt lära honom att försöka sätta mig på plats.

Posted in fulheter | Tagged | Leave a comment

“Mina hårda tider som bananmissbrukare” eller “Hur fan kom det här till att bli en följetong?”. KAPITEL TRE

“Jag vill helst inte prata om mitt beroende med andra” säger jag och stämningen förändras på två sekunder. Eva-Lena skruvar på sig besvärat när jag fortsätter; “Det slutade illa sist”.  De andra i gruppen tittar skrämt på mig. Hermans öga rycker liksom till som om han trodde att jag mördat en människa.
“Jag har inte mördat någon, Herman” fräser jag och han blir ännu räddare. Om det finns något som skrämmer honom mer än mördare så skulle det väl vara uppmärksamhet.

Jag berättar om den gången jag bestämde mig för att dela med mig av mina bananbekymmer med en kollega, som genast tog på sig rollen som min stöttepelare. Hon sa att nu får du inte köpa några fler bananer och jag sa att det skulle jag inte göra heller, liksom vem är hon att kontrollera mina bananinköp. Jag tänkte att what she doesn’t know doesn’t kill her. Om jag råkar köpa en banan eller två är det väl inte hela världen. Men när jag gick till grönsakshyllan för att köpa mig BARA TVÅ BANANER(jag kan ju börja med att trappa ner iallafall) VEM VAR DÅ INTE DÄR OM INTE HON?! Min röst bryter sig lite när jag säger detta och jag måste ta en paus. Ellen tar min hand och säger ingenting.
“v-vad hände?” stammar Rita fram perplext. Rita är gruppens yngsta medlem, som sorgligt nog är här för hennes bläckvardberoende.
“Jag smög mig förbi henne likt en ninja i och ren panik grabbade jag tag i en hel klase bananer. Jag vet inte om hon hann se mig eller inte. På väg hem bröt jag ihop och kastade i mig två bananer medan tårarna föll nerför mina kinder. Jag har aldrig känt mig så världelös”

När jag berättat klart tar jag ett djupt andetag och tittar upp på gruppen. Frans sniffar till och torkar en tår ur ena ögonvrån och de flestas ögon glänser. Den enda som faktiskt inte ser berörd ut är Eva-Lena, som mest bara ser ut som att hon vill åka hem till sin normala familj. Okänsliga subba.

Posted in fulheter, SKRIVERIER | Tagged | Leave a comment

Inte så anonyma missbrukare KAPITEL TVÅ

“Hur har det gått för er idag, gruppen?” säger Eva-Lena hurtigt. Idag har hon en gul tröja på sig, och på högra bröstet har hon fäst en röd pin med texten “HUGS NOT DRUGS” i typnittet comic sans. Hon tittar på Ellen som rycker till och ställer sig upp på sin stol med frenetisk energi.
“jag var i Barcelona och hade tagit en E” börjar Ellen och Lisen börjar gråta.
“DET SA HON JU FÖRRA GÅNGEN OCKSÅ! HON TAR INTE VÅRA TRÄFFAR PÅ ALLVAR!” skriker hon upprört.
“JAG FÅ GÖRA VAD JAG VILL” mässar Ellen och Eva-Lena ser besvärad ut.
“Ellen, jag tvivlar starkt på att du kan vara i barcelona och spela skivor i Berlin varje vecka. Ska du inte försöka berätta om din vecka med dina egna ord?”
“Jag tycker inte Ellen ska fortsätta i våran grupp. Hennes beroende är ju ett skämt” klagar Lisen och Ellen svarar med att mumla “du suger”.

“Du då Moa? Hur har det-..” börjar Fröken Hurtig innan hennes blick faller på min hand som just i detta nu rotar runt i min tygväska, “TAR DU FRAM EN BANAN NU BLIR JAG VÄLDIGT BESVIKEN PÅ DIG”. Allas blickar faller på mig och jag ser mig omkring efter en snabb utväg.
“Är det där ett paket russin jag ser i Hermans hand?” säger jag och pekar på Herman, före detta russinmissbrukare och förstaklassig mes. Jag klarade mig undan knipan den här gången, men jag är ganska säker på att Eva-Lena snart kommer plocka fram hårdhandskarna. FORTSÄTTNING FÖLJER

Posted in fulheter, SKRIVERIER | Tagged | 1 Comment

Jag heter Moa och jag är beroende av bananer. (kapitel ett) OBS BASERAT PÅ EN SANN HISTORIA

Jag tänker mig att jag sitter i ett dåligt upplyst källarrum nu, vilket jag ju egentligen gör men skillnaden är att det inte är min lägenhet utan en samlingsplats för någon form av AA-medlemmar, fast vi är inte alkoholister utan bara beroende av saker. Vi sitter ungefär tio personer i en cirkel mitt i rummet och mittemot mig sitter ledaren Eva-Lena, som har på sig en grön kofta och ser snäll ut. När jag pratar nickar hon uppmuntrande och när jag sagt något bra uppmanar hon de andra att applådera.
“Hej” börjar jag försiktigt och tittar åt min vänstra sida, på Sverker, Bowiemissbrukaren som också är ny i gruppen, innan jag fortsätter: “jag heter Moa Hedman och jag har nu varit ren från mitt bananberoende i ett dygn”
“Hej Moa” säger gruppen i kör och applåderar lite halvhjärtat. Tre stolar ifrån mig åt höger sitter Frans, som enligt honom själv inte kan fungera normalt om han inte klär ut sig och lever sitt liv som om han vore Mat-tina, och bredvid honom sitter Ellen, som har svårt att uttrycka sina känslor om det inte är med hjälp av maskinenlåtar. jag tar ett djupt andetag och fortsätter berätta.
“Sedan i somras ungefär har jag ätit kansken fyra bananer per dag och även fast jag i typ september började känna att det blev kliigt i munnen av att äta bananer så kunde jag inte sluta.”
Jag avbryts av Ellens iphone som spelar upp en maskinenlåt. “Jag har försökt, men jag kan inte sluta” är frasen som hon spelar upp på repeat ungefär fem gånger innan Eva-Lena säger till på skarpen.
“Varför Ska Vi Gå Ut” säger Ellen stolt och sträcker på sig där hon sitter.
“Jag vet inte, jag tycker vi ska stanna här så länge som möjligt!” säger Lisen, den äldsta i gruppen. Hon har gått hit en gång i veckan i femton år. Hon är nämligen beroende av att sitta i en ring och prata om sitt beroende.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Posted in fulheter, SKRIVERIER | Tagged | 1 Comment